Fötterna stod som fast frustna i backen. Ta mig bara här ifrån, spola tillbaka tiden i 10 minuter så skulle de här ha aldrig ha hänt. Då skulle jag ha varit samma gamla emma, som fortfarnade hade en dröm som visste att en dag skulle hon ta tag i de och satsa järnet. Istället blev de som ett slag i ansiktet, inga ord skulle bli rätt längre. Jag bara nickade och låsades som allt var okej. Jag visste att de här skulle hände någon gång. Men inte nu trodde jag. Den ända jag kan beskylla är mig själv och ingen annan. Jo, kankse min far att han skulle ha varit hårdare mot mig och pressat mig mer. Men sån far har jag inte, och de har jag alltid varit tacksam för. Men just nu skulle de vara skönt att få skylla på någon annan än sig själv. För fan vad jag känner mig besviken på mig själv just nu.