Har tänkt på det flera gånger nu när jag har cyklat till jobbet alldelens för tidigt för min egen smak. Att man borde få en medalj eller någonting för att änns leva den tiden på morgonen. Man möter allas tröttana ansikten och jag tror att flera tänker precis som jag. Man ger ett sömnigt leende till människorna och man blir faktikst på bättre humör. Väl på jobbet, gnäller vi väl alla lite om hur trötta vi är. Men tur som det är så håller Lotta alltid uppe stämningen. I veckan har jag jobbat med Lina, vi har inte så värst långa konversationer men på något sett är det väldigt lustiga. Idag skulle vi får tårta på morgonfika och när jag, Lina och Malin står och trängs i hissen börjar vi snacka om att aldrig skulle det rymmas max 13 personer som det står i på hissbrickan och tänk om man skulle vara så där mega jätte tjock, dom skulle typ behöva lägga sig som en hamburgare. Vi alla 3 skrattade riktigt mycket egentligen inte så där jätte roligt, men så där på morgonkvisten gjorde det faktikst min dag. Idag städade jag hos en man läste på hans skylt att han hette Eddy, och han såg verkligen ut som en Eddy så där söt och go, ville egentligen bara ge han en stor mysig kram och fråga om han ville bli min låsas farfar. Men jag vågade aldrig ge han en kram och inte heller fråga om han ville bli min låsas farfar.
Sen älskar jag att jag klagade över några få myggbett på foten, medans Malin drar upp ena byxbenet. "Emma 51 myggbett på vaden, va bara tyst!" Skadeglädjen är den änna sanna glädjen som man brukar  så fint säga!
Imorgon är det Malins sista dag och det känns sjukt tråkigt men på måndag dyker Frida och det kunde inte blir bättre!

Jag längar tills imorgon för antingen ska jag till boviken eller simpes stuga med mina efterlängtade vänner!
Sen på lördag sticker jag ut till stugisss.