Folk som blir sämre, och sämre för att åldern börjar knacka på dörren skrämmer mig.
Istället för att försöka umgås och njuta av sällskapet drar jag mig undan,
vill gömma mig vill försvinna.
Vill hålla för öronen och bara blunda och låsas som ingenting förändras.
Jag vill inte att de ska lämna mig och bege sig mot ljuset.
Men jag måste tro på att det är en fin värld på andra sidan också, och att jag en dag får åter se dem.
För hoppet är det sista vi har kvar.